Idag har jag bland annat funderat på att denna resa är lite av en kamp, framför allt för att vidga mina trygghetscirklar. Det kanske inte låter så farligt att ta lokalbussen till en strand och sedan tillbaka. Men här är det så många okända faktorer att det blir ganska läskigt (för mig). För det första är det sällan någon som kan säga när bussen går, jag frågade en kille här på hotellet och han sa att de skulle gå halv varje timme. Vid halv kom ingen buss. Jag gick då och frågade två tanter som i sin tur frågade någon. De sa att den kulle komma kl 11. Det gjorde den! Så när man väl är på bussen och det verkar som om det är den rätta kommer ju nästa fråga. När är det dags att stiga av? Kommer någon säga till mig eller inte? Jag var nära på att stiga av när nästa alla andra passagerare gjorde det men jag höll mig i skinnet och stannade kvar och det var ett lyckat drag. För typ en kvart senare var vi vid stranden och påkastaren (och tydligen avkastaren) på bussen meddelade att jag skulle stiga av. När jag för andra gången frågade när bussen gick tillbaka svarade han att den går kl två. Det är ju bra att veta efter som taxi av någon anledning inte riktigt finns på den här ön.

Stranden var ok, men det kändes ganska ödsligt. Dock lyckades jag förklara för en kypare vad en iskaffe är och språkliga vinster räkans ju alltid högt dessa dagar. Jag köpte lite banan-chpis och bröd till lunch och begav mig till busshållplatsen (som inte var en busshållplats utan bara samma ställe som jag blev avsläppt på). Som tur var kom jag lite tidigt, för tio i två rullade bussen in.

För att väga upp denna spännande upplevelse hyrde jag en kajak när jag kom tillbaka och paddlade i två timmar. Det var verkligen skönt att göra något bekant och vant och det var inte dumt att göra det med en vulkan som fond.

Just som jag skriver detta kliver det in en hel mässingsorkester till resturangen intill och spelar den Nicaraguanska motsvarigheten till "ja må han leva". Jag smög och kollade på dem, det är minst tre trumpeter, en trombon, något som ser ut som en klarinett och en stor trumma. Men det är mörkt så det kan gömma sig fler musiker där bakom. De är halvbra men låter mycket! Man vet aldrig när det händer!

Det har varit en aktiv dag idag och morgondagen blir nog inte mindre spännande då jag ska ta morgonbåten, kl 5.30 för vidare transport till Corn Island. Det känns minst sagt som ett äventyr!

Vi hörs!